Mount Kinabalu!
Med alldeles för lite sömn och med sega ben är vi nu tillbaka på hotellet efter en upplevelse vi aldrig kommer glömma.
Att bestiga mount kinabalu har varit som en bergochdal bana. Det har varit tufft och jobbigt samtidigt som att det har varit helt fantastiskt. Vi har svettas och vi har frusit. Vi har skrattat som bara den och vi har viljat börja gråta. Vi har älskat och vi har hatat.
Vi blev upphämtade på onsdag eftermiddagen av en mini-van och blev körda till ett litet hotell tio minuter utanför Borneos nationalpark där vi åt en stor middag på kvällen, sov gott och fick en bra uppladdning inför vad som komma skulle.
Dagen efter ringde alarmet klockan sju, vi åt en snabb frukost och kördes till parken och mötte upp vår bergsguide Fardez. Vi hade förväntat oss att vi skulle vara en större grupp människor som tillsammans skulle bestiga berget med en guide men det visade sig att det var bara jag, Emma och Fardez som skulle gå tillsammans vilket var en positiv överraskning.
Bestigningen upp till Laban Rata, stället och checkpointen man äter middag och övernattar ligger 6 km upp på berget och det tog oss 4 timmar att ta oss dit. Det är svårt att beskriva hur bestigningen var men tänk att det är som om att gå i en brant, osymetrisk trappa rakt upp hela tiden i 4 timmar. Man går på en stig i tät djungel hela vägen upp till Laban och lufter är fuktig så man svettas floder.
Väl framme på Laban åt vi en lätt lunch, vilade någon timma och åt en stor middag innan det var dags att lägga sig i sin säng och försöka få några timmars sömn innan nästa del av bestigningen skulle börja. Vi fick dela rum med ett jättesnällt australiensiskt par så nu har vi boende och privata cityguider fixat ifall vi vill åka till Sidney, alltid trevligt ;) Att sova var helt omöjligt då det var kallt, benen värkte och man visste att klockan skulle ringa igen 02.30 för att fortsätta bestigningen... Men vi fick iallfall lite vila :)
När klockan ringde var det snabbt på med sina varmaste kläder och packa ryggsäcken igen. Det var kolsvart ute och riktigt kallt så vi är väldigt glada att vi lyckades hitta och köpa både mössa, vantar och varsin pannlampa i Kota Kinabalu dagen innan. Dom flesta som gör vandringen åker hit bara för den och har allt planerat in i minsta detalj. Som varma jackor att ta på sig när man börjar närma sig toppen, något vi inte hade haha! Men det gick ändå! :) Klockan 3 började vi gå igen och två och en halv timma senare nådde vi toppen. Den här delen var den tuffaste delen att gå då det var mycket brantare klippor, kallt och tunnare luft. Solen gick inte upp förrän vid sex så vi fick stå i nästan en timma vid toppen och vänta på soluppgången... Det var den värsta timman hittills på hela asien resan!!! Det var så sjukt sjukt kallt och hela kroppen gjorde ont. Men att sedan få stå högst upp på toppen och se ut över bergen, parken och kusten i soluppgången gjorde att det var värt väntan. Det var magiskt!
Efter att ha tagit lite bilder och njut så mycket det gick av att stå på toppen (vi var som två isbitar) började vandringen tillbaka ner till Laban där frukost och värme väntade. Att gå nerför är svårare och tuffare än vad man tror då man hela tiden måste spänna kroppen och koncentrera sig väldigt mycket på var man sätter fötterna för att inte halka eller trilla. Det tog 2 timmar ner tillbaka och efter en stor frukost och lite vila var det dags att gå igen. Den sista delen nerför gick av bara farten trots att benen var stumma och lite skakiga. Två och en halv timma senare var vi nere från berget, trötta men väldigt glada och nöjda :)
Idag väntar en välbehövlig massage.
Glad påsk på er!
Puss&Kram
Malin och Emma
(Internet vill inte ladda upp bilder så tyvärr får ni inga...)